Sticktant på vift

Dumfries där jag bor ligger rätt långt bort från det mesta. Eller, det känns i alla fall som det. Det går visserligen så kallade lokaltåg till Glasgow några gånger per dag. Tågbliljetterna är föredömligt billiga, och personalen hjälpsam så det förslår. Hen jag köpte biljett av idag trixade ett tag så att det skulle bli så bra som möjligt. Det tar sisådär två timmar att åka, så om en som jag börjar jobba i Glasgow halv elva så är en dömd att ta tåget som är inne halv nio. Detta innebär i sin tur att jag måste gå upp runt fem - vilket inte är så speciellt egentligen.

 

Jag har om mig själv upptäckt att jag är fruktansvärt lättretlig så dags på morgonen. Att gå på tåget i New Cumnock och prata och skratta högt kvart i sju på morgonen är inte helt okej. Är vi överens om det?

 

Att ha tågfönstren öppna i slutet av oktober är inte heller särskilt genomtänkt, inte ens i Skottland.

 

När en sedan skall hem så varierar det hur långt tågen går. En del går till Carlisle och andra till Newcastle. Det jag åkte hem med idag skulle ändå till Newcasle. Och då blev det så tydligt att gränsen mellan länderna finns. När rösten läste upp stationerna så lästes alla, fram till Carlisle (som faktiskt ligger i England) upp på Skottska. Men för alla stationer efter det hade de klippt in en väldigt engelsk röst. Så på varje station sa de "This train is for Newcastle. The next station is Kilmarnock." Trots att jag försökte sova så fnissade jag varje gång.

 

Vad som är mest slående när en åker tåg är hur vackra lågländerna är. Det är kullar och inte berg, och floder som letar sig fram genom landskapet. Kvällshimlen var ljunglila, eller mer duvlila, nästan grå. Och här och var bröt solen igenom molnen. Att se korparna som flyger i flock, eller två korpar som jagar varandra över fälten i gryningsljuset, det får en att känna sig som en del av interiören i Himmel över Berlin.

Hejsvejs!