Kärleksbrev till Uppsala Gamla Kyrkogård
Kategori: Folkmusik, Jenny i Uppsala
Det är onsdagkväll och vi har spelat till dans på Värmlands nation. Som alltid när jag spelat och skrattat längtar jag till Rättvik, till Mölndal. Jag längtar till sena sommarkvällar och nattpromenader. Och så befinner jag mig mitt i Uppsala och det är tidig maj.
Jag tror att hemma är att veta vilken väg som gör att en mår bäst när en kommer fram. Det vet jag här. Jag vet att jag skall gå över kyrkogården.
Det är visserligen Universitet på ena sidan och bostadshus på den andra. Men, om man vet var man skall stå, och kisar in mellan träden - då syns bara solnedgången. Just där, på kyrkogården så är jag överallt. Gravstenarna ser inte annorlunda ut här, fåglarnas stilla kvällssång är precis som i Mölndal. Det knastrande gruset under fötterna låter precis likadant i Rättvik. Inte heller den tunga doften av körsbärsblom skiljer sig. Jag hade kunnat vara var som helst.
Det är just det, att det inte spelar någon roll var jag är som är tröstande. En sådan kyrkogårdspromenad botar hemlängtan bra mycket bättre än att spela Håkan Hellström på repeat (jag har provat det med).
Nu är sommaren snart här och tulpanerna blommar fortfarande.
Så tänkte jag när jag gick hem, från att ha spelat till dans på Värmlands nation.
