Kvinnor i SEC
Kategori: Feminism
Jag jobbar alltså inom Scottish Episcopal Church (SEC). För ett tag sedan hörde jag flera här uttrycka åsikten att kyrkan är alldeles för feminin. Att det bara är kvinnor som går i kyrkan för att män tycker om utmaningar och äventyr - inte att dricka kaffe.
Analysen att alla män tycker om äventyr och kvinnor tycker om att fixa kaffe och städa är ju helt befängd till att börja med. Det är så gerealiserande att en inte vet vart en skall börja.
Visst är det bara kvinnor som fixar kaffe efter gudstjänsten i den här kyrkan. Den enda man jag sett i köket är kyrkoherden (förutom när det gäller soppluncher till stöd för First Base Food Bank). För mig är inte problemet att det är kvinnor som fixar kaffe, utan hur liten uppskattning de får. Folk verkar ha glömt att det är kvinnor som mer eller mindre driver kyrkan. De planerar familjegudstjänster, städar, fixar kaffe, leder diskussionsgrupper, leder tidebön. Men vi har inga kvinnliga präster här. Eller jo, en, och hon är pensionerad. Det är kvinnor som fyller majoriteten av kyrkbänkarna och ibland läser de episteltexten eller en förbön.
Kvinnor gör en himla massa i den är kyrkan. Tränger vi ut män? Jag tycker inte det. Jag tycker inte alls om att sköta diskmaskinen. Jag överlåter gärna det till en man. Här är det mansrollen som är skev. Idén om att män inte tycker om diskussionsgrupper, eller att dricka kaffe - varför skall vi klänga fast vid den?
Här pratar männen istället, de celebrerar vid mässan, de predikar. Kvinnor gör markarbetet, männen pratar. När jag predikar på söndagen före Trettondagen kommer jag vara den tredje kvinnan att stå i predikstolen på en söndag klockan elva sedan jag kom hit för snart fyra månader sedan. Så i ärlighetens namn ser jag hemskt gärna att kvinnorna får ta mer plats. Låt oss fortsätta städa och diska, det gör vi så gärna. Men låt kyrkan vara en plats där det arbetet värderas. Och så länge det nästan bara är män i predikstolen så kommer kyrkan fortsätta att vara patrialkal, vad ni än säger.
Slutrant.
