Sticktant på vift

Ni vet hur mycket som händer i en kyrka kring Advent? Det är helt galet. Vi har skapat en egen stjärnhimmel inomhus och har ännu fler gudstjänster än vanligt.

 

Vi hade runt femtio tioåringar som framförde sitt julspel en kväll. Ni vet hur vi brukar prata om blokflöjtsorkestrar som det mest plågsamma som finns? Jag kan försäkra er att en orkester som bara består av folk som spelar Tin Whistle är ännu plågsammare.
 

Musikgudstjänster på kvällen hör också adventstiden till. Och hux flux så vart Jenny indragen i karusellen. Nu skulle hon också iklädas körkåpa och sjunga altstämma på The Angel Gabriel. Det är ju trevligt att sjunga och så. Men det här med körkåpor. Nästa gång någon klagar över konfirmandkåpor skall de minsann få höra. Underst har en vad som närmast påminner om en hellång, klarblå kaftan i tjockt nylontyg. Till denna hör en vit bomullskravatt som ingen minns när den sist blev tvättad. Ovanpå det här har en sedan en kort konfirmandkåpa och en medalj om halsen. Den andra ungdomsalten beskrev det som att ha på sig ett tält, jag som att ha på sig lakan. Efter närmare eftertanke så kom jag fram till att denna utstyrsel är perfekt om en vill vara utklädd till sunkigt Bead and Breakfast på Halloween. Synd bara att det inte är så många som brukar klä ut sig till det. Det är precis lika varmt, svettigt och ingrott, nylonet mot huden precis lika obehagligt.

 

Men nu är det snart jul!