En modell har sina begränsingar
Kategori: Politik
Är allt vi gör att nyttomaximera för oss själva? Är alla människor rationella tänkare i alla situationer? Är vi fullt medvetna om alla val vi kan göra och vad de har för konsekvenser? Allt det här är antaganden som den neoklassiska nationalekonomin, som utgår från teorin om utbud och efterfrågan, bygger på.
Jag läser alltså nationalekonomi. Det är galet intressant. Jag kom ju att tycka att statistik var riktigt spännande. Men det är ju matematik, logik, inget att bli upprörd över. Nationalekonomi däremot - det får mig att ifrågasätta så mycket - mitt val av studier bland annat. Måste en vara cyniker i det här ämnet?
Såhär tänker jag: accepterar vi den här modellen av verkligheten - och går med på att vårt mål som människor är att maximera vår egen nytta - vad händer med etiken? Är det ekonomer som skall fatta världens alla beslut? Kan vi sätta pris på ren luft och människoliv. Jag säger inte att vi kan rädda alla och lösa alla problem på en gång - det har vi inte råd med. Jag vet. Jag vet att vi måste prioritera.
Problemet är retoriken. Gör vi en nyttokalkyl av allt så kommer vi hitta den effektiva kvantiteten av räddade liv i sjukvården, utdöda arter och koldioxidutsläpp. Problemet med att tänka på dessa effektiva kvantiteter är att när vi når dit så kommer vi ju inte göra mer. Då är det ju ekonomiskt effektivt.
Men vi kan inte bara sluta när vi nått en viss punkt. Ska vi sluta hjälpa patienter när den effektiva kvantiteten är uppnådd? Va? Ska vi bara acceptera att arter dör och att isarna smälter - det är ju ekonomiskt effektivt för OSS? Det är ju så cyniskt så att man vill gråta. Men drar vi resonemangen till sin spets är det ju där vi hamnar. Det skrämmer mig.
För vems nyttokalkyl är det vi följer? Är det naturens? Våra barnbarns? Tredje världens? Eller är det vita högutbildade män i västvärlden som har räknat ut det här? Förmodligen? Då har bekämpningen av rasism också ett pris, likaså jämställdheten mellan könen. Är det ekonomiskt effektivt i deras nyttokurva? Jag vet inte.
Det är klart att vi måste fortsätta prioritera, och ibland är vi så illa tvungna att göra kostnadsberäkningar. Vi har ju inte råd med allt. Men jag önskar en mer självkritisk ståndpunkt, där man tar upp problemen med att prissätta allting. Det är självkritik som borde få ta mer än fem minuter av en räkneövning. Kanske är det inte bara ekonomernas uppgift att fatta alla dessa beslut. Ekonomer vet ju faktiskt inte allt när allting kommer kring. För målet måste alltid få vara något bortom det ekonomiskt effektiva, något att ha sikte mot när vi förändrar och förnyar. För vet vi inte vart vi vill, dår är det ingen idé att sträva alls. Vi får inte bara ge upp.
